Det här är ett ögonblick jag aldrig glömmer.
Emma var vår hund i 14 år 11 månader och två veckor. Jag kommer fortfarande ihåg den dagen då hon fick komma hem till oss. Så liten och söt. Helgen efter mindsommaren 2009 kom den dagen vi alla hade bävat för, tiden höll på att ta slut för henne. I flera månader före märkte vi hur hon sakta ändrades, blev gammal, fick svårt att gå, svårt att hoppa och förlorade hörseln. Men hon orkade. Vissa dagar mer än andra. Till sist sa kroppen upp och levern höll på att sluta fungera. Ett sista försök med mediciner men Emma var trött och inget hjälpte.
Emmas favoritställe var alltid villan i Öja. Där fick hon springa fritt och jaga fåglar, springa i skogen och simma. Men inte ens det orkade hon under de sista veckorna. Det sägs att djur inte visar om de har ont eller är svaga och de sista dagarna fick vi gå omkring och leta efter henne eftersom hon hela tiden sökte sig bort från oss. Vi visste att det var dags nu. Känslan att förstå att vi inte fick ha henne kvar mer är obeskrivlig. Att säga farväl åt någon som fortfarande är vid liv är omöjligt. Och att förbereda sig för det som skall ske går inte.
Tillsammans med mamma åkte vi in till stan och det var nog den jobbigaste resan jag någonsin ha gjort. Vi grät båda för vi visste vad som kulle ske. Väl inne vid djurläkaren slog dit mig vad som skulle hända. Emma var så svag och blodcirkulationen var så dålig att läkaren inte hittade några blodkärl. En pina som kändes som en evighet, men till sist fick Emma somna in i våra famnar. Att se in i ögonen och se livet försvinna är något jag aldrig glömmer.
I dag ligger hon där hon trivdes bäst i Öja vid vår villa och vid bästa platsen som bara hon är värd. Varenda kväll får hon ligga och se på solnedgången och vi vet att hon är med oss och hon har en alldeles speciell plats i våra hjärtan.
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar